psykiatri, självskador och svåra situationer.

De senaste dagarna har jag verkligen pushat på mig själv för att stanna kvar vid min struktur och hålla ihop allt, exakt allt. Jag kan tyvärr inte utveckla detta mer i nuläget, detta såret är för färskt. Men oavsett vad, så har jag inte råd att ge upp nu.

Det kommer alltid att finnas något som dyker upp i livet som man inte vill veta av, som man inte vill gå igenom, men det är ingenting man kan undvika. Det finns mycket man inte kommer få svar på och det finns många bördor man måste leva med i resterande av sitt liv, det kanske aldrig kommer att bli fullt ut bra, men det kan alltid bli bättre om man bara väljer sina strider och hanterar det svåra på rätt sätt. Jag vet hur svårt det är att lära sig att hantera saker och ting på rätt sätt, men det är inte omöjligt. När ångesten tar över mig så använder jag inte mig av rakbladen längre, Vi alla vet att det aldrig är en lösning, oavsett hur stor önskan man har efter det, så är det ju trots allt bara en tillfällig lösning, en lösning som dessutom bara ger en mer ångest. Det är ju trots allt en OND cirkel, inte en god.

Jag har dessutom fått reda på att det går inte att överklaga psykiatrins beslut, utan det skall ske en överklagan till socialen så de skall ta beslutet om full betalning. Jises, det här driver mig till vansinne. Jag känner mig så maktlös för jag har ingen aning om vart jag befinner mig om en månad, kommer jag vara kvar eller kommer jag att vara någon annanstans? Jag kämpar satan för att inte tänka för mycket på detta, jag kan ju som sagt inte göra något mer än att skriva brevet men det är ju sjukt svårt!

Jag känner mig som en marionettdocka, de bara drar och drar i mina trådar, de styr vartenda steg jag tar, vartenda rörelse och oavsett hur mycket jag kämpar emot så fortsätter de att dra och styra över mig.