Fotograferings-dag

På kvällen igår efter kvällsmaten packade vi ner badkläder, filtar och drog till en sjö någonstans i Hässleholm och det var hur mysigt som helst, därefter åkte vi hem till en personal och kelade med hennes katter. Det kändes verkligen som en härlig sommarkväll och det var superskönt att komma iväg. Jag sprang ut på en brygga med kameran runt halsen, bästa musiken i hörlurarna och doppade fötterna i plus-graders varmt sjövatten och jag skrattade hur mycket som helst med bästa Camilla.
Idag fyller bästa Milla år och vi ska ut på stan och fika och sedan ha en tjejkväll ikväll.

Jag kommer så småningom komma med en bildbomb av mina fotografier jag är helt ok-nöjd med, och som tidigare nämnts kommer jag lägga till en flik med bara fotografering. Nu blir det bara bilder från gårdagen, dålig som bra kritik uppskattas alltid. Puss!

Min älskade Camilla! 

Vad innebär det att leva ett liv? framtidsplaner - med panikinslag

Samtalet i onsdags var ett fruktansvärt jobbigt samtal, samtalen angående min framtid börjar att bli fler och fler, och hur skrämmande det än är för mig så är det illa tvunget, jag kan ju inte bo här för evigt. I juni har jag bott här i två år och 4 månader, men vem räknar?

En sak är konstaterad nu i alla fall. Här skall vi kämpa för att jag ska bo inom behandlingshemmets fyra väggar tills senast sista maj 2015 men inte längre. Inte en sekund längre. Vad jag ska göra därefter vet vi inte, om jag skall slussas ut inom denna vård, skickas till en LSS lägenhet? Och detta är något vi ska börja jobba mot nu. Jag har ställt mig själv väldigt många frågor, för hur fungerar det att leva själv egentligen? 

Vad innebär det att faktiskt leva och att ha ett eget liv?

Jag har förlorat så mycket under dessa år med psykisk ohälsa, vänner, familj, viktiga saker och ting som tidigare gav mig lycka, som jag inte ens kommer ihåg. Jag vet inte hur man fungerar i sociala sammanhang, jag har ytterst få vänner utanför den "sjuka" världen, jag har ingen aning om hur någonting fungerar, förutom det där sjuka eftersom det där är så lätt att veta när det är det man är bäst på.

Jag har tänkt väldigt mycket själv, jag har brainstormat en del och kommit fram till en sak jag ska göra.

Jag ska göra en bok med saker som jag vill åstadkomma med och vilka mål jag har.
Jag kommer att uppdatera om detta!
Inga drömmar är för små eller för stora, jag ska inte tänka på hur omöjliga vissa är jämfört med andra. Jag skall skriva ner allt jag tycker låter spännande och intressant, även om det så är något så galet som bungyjump!

Jag vill inte vara den tjejen man känner igen från ett behandlingshem, den tjejen som aldrig kunde ta hand om sig själv, hon som konstant flydde från verkligheten och vägrade att ge upp en värld av psykisk ohälsa.

Den här kampen kommer att bli svår, men det här är en kamp som måste genomföras, för att jag skall kunna bli lycklig igen.

rutiner hit, rutiner dit och TOTALT UTBRÄND!

Mina sömnrutiner har inte varit okej, jag har inte somnat som jag ska och när jag väl har gjort det vaknar jag alldeles för många gånger eller så vaknar jag inte alls. Jag har inte varit möjlig att väcka varken måndag eller tisdag, ett stort varningstecken som säger att jag är utbränd, som säger att jag verkligen måste varva ner och vila, lägga upp en plan för att minska stressen och allt det där tunga som nästan ger mig migrän. Det är mycket som väntar framöver och jag har inte hunnit eller tagit mig tid till att återhämta mig efter begravningen och att faktiskt fokusera på mig själv alls. Jag har bara skjutit upp allt helt enkelt.

Så nu, nu är det ännu viktigare att jag tar en sak i taget, sortera upp, göra det som behövs göras och i ordning för att allt skall fungera. Jag är så himla bra på att fly men det är ju så himlahimlahimla viktigt att inte totalt försvinna från verkligheten. Idag ska jag till en av mina fina vänner och det blir en heldag där och det känns helt underbart. Ikväll skall jag åter igen sätta mig ner och strukturera upp hela denna vecka så jag får rätsida på det jag inte fått rätsida på ännu, få ner känslor och tankar på papper. Jag har skrivit dagbok hela förmiddagen, så himla bra, världens bästa självhjälp enligt mig, det är ju fruktansvärt att ha hundranittio olika tankar i huvudet, det gör så att jag inte kan sortera alls. Om man då skriver ner tanke efter tanke, sorterar själv och pratar med någon annan om det så brukar jag få rätsida på det mesta. Jag ska ha samtal med terapeuten idag så det är superbra.

Och just nu dessutom, håller vi på behandlingshemmet med mitt diagnosutlåtande, jag har inte riktigt förstått det ännu så ett utvecklande angående detta går inte i nuläget. Jag blir bara trött eftersom jag har blivit utredd hundra gånger i mitt liv, haft tusentals olika diagnoser och de har bytts ut en efter en efter en och nu är ännu en diagnos utbytt IGEN. Jag börjar bli rädd att jag i slutändan kommer förlora mig själv på vägen.

jag idag:

Veganism är INTE en diet!

Diskussionen angående att vara vegan och ha ett ätstört förflutet börjar bli en jäkla vana. En taskig, anklagande vana.

Att vara vegan för mig handlar inte om att man skall skära ner på ett mat-intag i en avsikt att banta. Jag ser det som en livsstil, som min livsstil. Jag skär inte ner på mitt matintag, jag utesluter alla animaliska produkter och det finns ett skäl till varför jag gör det och skälet är inte för att banta. Jag har valt att bli vegan eftersom jag mår inte bra av att få i mig några animaliska produkter alls, av etiska skäl. Djuren är mina bästa vänner, de har aldrig någonsin skadat mig med avsikt (vilket människor har gjort). Så varför ifrågasätta mig på detta vis? Jag blir så trött på att många associerar detta till en diet, jag blir väldigt ledsen över att jag skall behöva förklara detta dag ut och dag in, att detta inte är en diet, utan att det är min livsstil och jag blir så trött på att folk faktiskt tror att jag håller på att banta och insjukna i en ätstörning igen.

Relationen människor har idag till djur är knappast humant, sättet djuren blir plågade på är hjärtskärande för mig att behöva läsa och se om på nyheterna. Det gör ont i mig att se hur de blir behandlade och det gör att min tillit till omvärlden totalt har försvunnit. Jag litar idag inte ens på den ekologiska etiketten inom tex mejeriprodukter och ägg. Jag vill att djuren skall må bra, och jag vill inte dricka eller äta något som inte tillhör mig och jag vill inte dricka eller äta något från ett djur som kan ha blivit plågat för att tvunget producera produkter som tillfredsställer människans behov av smak. Jag behöver varken ägg eller mjölk, det finns ersättningar som inte är animaliska för det! Punkt slut.

Jag utesluter ju inte enbart det jag stoppar i mig, utan jag tänker även på sminket jag använder, skönhetsprodukterna, etc. 

allt är ok trots omständigheternat

Trots hemskheterna i fredags har jag ägnat helgen åt mina pysselprojekt, haft filmmaraton och varit ute i Kristianstad mitt i kaoset av tusentals människor på grund av 400-års-jubileum och idag väntar en hel lägenhet på att bli städad och tonvis av tvätt som behövs tvättas. Men allt är ok, puss!
Och redigeringsprojekten med mina bilder är igång och jag kommer inom en snar framtid att lägga till en kategori i bloggen där jag ska ladda upp dem och då uppskattar jag alltid kritik-kritik-kritik! :-)

Såhär har min helg sett ut:

Och en kontaktperson till mig vid tivolit i Kristianstad vann denna sötisen som jag fick haha! :D 

ett tragiskt farväl, ett jobbigt avslut och en ny början.

Igår satt jag i en bil, i plågsamma timmar upp till Kalmar län, för att ta farväl till en avliden vän till mig och det var något av det jobbigaste jag varit med om på länge.

Just vid dessa stunder, när något så drastiskt händer i ens liv, då man är totalt maktlös på detta vis, är verkligen ett tillfälle att tänka på hur underskattat livet egentligen är. Det är jobbigt ibland, det gör ont rätt så ofta och mycket som händer är verkligen inte rättvist för någon. Det kommer alltid alltid, ske situationer man anser är orättvisa och plågsamma men vad skall vi göra åt saken förutom att lära oss att hantera det? Det är alltid okej att tänka, att sörja, att fundera och känna sorg och smärta och det är något man måste låta sig själv att göra. Svårigheten är ju att man lätt hamnar i ett slags ältande som inte riktigt vill ta slut eller att man blockerar känslorna för att inte behöva uppleva det jobbiga. Det här med balansen, att finna en gråzon är så djävulskt viktigt, precis lika viktigt som det är svårt. Livet är inte rättvist, och det kommer det aldrig någonsin att vara till fullo. Hitta din strategi för att inte fastna i ett ältande, hitta din strategi för hur du ska hantera känslorna om du låter dig själv bryta ihop, för strategier, sunda strategier, finns det verkligen gott om. Tänk på det, kära ni. Ta hand om er själva!

Det finns så mycket i livet att uppleva, saker och ting man inte vet om man faktiskt får uppleva, att upptäcka nya saker, uppfylla mål och drömmar, men det är du som måste våga ta det där stora jobbiga steget för att få reda på det, för att få svar. Jag tycker det är läskigt, men egentligen, så är det enda man äger är sitt eget liv, för det är bara jag som person som kan bygga upp en värld av trygghet jag trivs bra i, ingen annan. 

en sådan äckligt, jobbig tårfylld dag

Fick lämna skolan allt för tidigt, panikångesten stegrade och stegrade och tårarna rann snabbare än min andning. Det är bara en äcklig tårfylld, ångestladdad dag, då allt är skit, då allt är fruktansvärt. Det är bara en sådan dag jag vill bli lämnad ifred, ligga under täcket och hoppas på att tårarna kommer ta slut. Det känns som att det sitter en kniv i mitt hjärta och det värker i hela kroppen. Jag känner mig så fruktansvärt rastlös på det där obehagliga sättet, jag lever med den där kroniska tomhets-ensamhets-känslan som vägrar försvinna idag, åh gud vad jag bara vill att det ska försvinna. 

Jag känner mig så ensam trots att jag har miljontals människor runtomkring mig, trots att jag har så många vänner, trots att jag har så mycket stöd, trygghet och kärlek i mitt liv. Det hemska tomrum jag äger, har jag ingen aning om hur jag skall fylla men allt är bara så himla plågsamt, jag kan inte sortera och idag får jag lov att bara ligga i sängen, känna, vara ensam och inte bry mig. Men jag ska, jag måste, för att jag behöver sortera saker och ting inför samtalet med terapeuten i morgon så jag kan få rätsida på allt det där som tynger mig just nu, jag får inte stanna kvar i detta mörker, det är så viktigt för mig att inte leva med detta själv, jag kan ju inte leva med detta själv, men idag struntar jag i allt, idag bryr jag mig bara inte.

Idag får vara den dagen, dagen då jag inte orkar, då jag inte vill någonting, och även om det är soligt och varmt ute idag så ser jag allt så himla nattsvart och känner en hemsk kyla. 

en sådan himla fin dag

Idag har jag verkligen "vaknat på rätt sida", och som jag berättade i gårdagens inlägg så ska jag hålla på med alla projekt som har legat på is nu ett tag! Efter lunchen ska jag hoppa i myskläderna, spela högsta volym på Die antwoord och ha EGEN TID! Klart uppdaterar jag när jag är klar ;-) Jag är bara så himla glad idag, och jag tänker låta mig vara det! Jag har energi och jag är motiverad till tusen! Jag har olika volontär arbeten som jag dessutom skall kolla upp idag och har en massa projekt att påbörja som jag har velat göra så himla länge.
Jag förtjänar att må bra, jag förtjänar att ta hand om mig själv. Det gör ni också!
Glöm aldrig bort att du är den viktigaste personen i ditt liv, därför är det så himla viktigt att ta hand om sig själv. Puss!  DU ÄR VIKTIG.

Jag idag:

totalt utbränd men helt motiverad

Mellan fredag till lördag blev det arton timmars sömn, personalen fick verkligen inte liv i mig och jag orkade inte resa mig ur sängen. Att det är konstigt kan jag inte påstå eftersom veckan har varit fruktansvärt hektisk. Helgen har varit underbar, vilat,vilat, vilat och planerat. Nu får det vara nog med alla dessa tårar och ångestdagar, nu ska jag ägna tid åt det som ger mig ett leende på läpparna igen. Jag har en massa olika pysselprojekt på gång, Jag köpte färg i torsdags så först och främst ska jag renovera om några fula möbler! Nu har jag en massa roliga saker att se fram emot! Och i morgon skall jag kolla på några bilder från i vintras, se om de är värda att spara, fixa till etc. Uppdaterar mer sen ;-)

jag är så himla rädd för att leva

Idag har jag haft både nationellt prov i skolan och möte med socialen och LSS.
Jag som hade så många självskadande tankar på grund av stressen, jag som bara ville strunta i allt och sovasovasova för det nationella provet i skolan orsakade mer prestationsångest än vanligt eftersom det var muntligt idag, och man satt i grupp, och det sociala är så skrämmande för mig, men vettni?
- Jag gick dit. Jag gjorde mitt bästa, trots att jag var rädd, Känslor är okej, tankar är okej, det handlar ju om hur man hanterar dem,
Och jag är så glad att jag kämpar eftersom jag har inte rört rakbladen sedan april 2013. Inga såriga armar, inga knall-lila ärr.

Jag var så himla rädd och nervös på mötet med socialsekreteraren och kvinnan från LSS. Det är så himla svårt att prata om vad jag vill göra i framtiden, de måste ju prata om den med mig men jag är rädd. Framtiden skrämmer mig, livet utanför behandlingshemmet skrämmer mig, det är ju så himla tryggt här och verkligheten ser helt annorlunda ut.
Jag minns inte hur livet ser ut i det sociala, umgås med klasskompisar efter skolan, lära känna nya människor. Mina sociala förmågor har försämrats något så fruktansvärt sen 2011, den dag jag blev inlagd inom slutenvården. Jag har ju levt i sjukdomar, sjukhuskorridorer, olika avdelningar och bara med människor som mår dåligt. Jag har levt med personal runtomkring mig 24/7, det sociala livet har jag varit totalt isolerad ifrån och jag har bokstavligt talat varit inlåst i en lång period innan behandlingshemmet.
Hur ska jag klara mig själv ute i samhället, hur ska jag överleva i det här systemet? Det är så nytt.
Jag är rädd. Men det är okej. 

Detta timglas från Harry potter fick jag av min fina vän B igår, graverat med
"I mark the hours, every one. Nor have i yet outrun the sun. My use and value unto you are ganged by what you have to do."

Nu lever jag i kronisk ovisshet. -

Frustration. Frustration och mer frustration är en känsla jag börjar bli fruktansvärt bekant med nu.
Brevet till socialstyrelsen blev ivägskickat igår. Nu är det bara till att vänta. väntaväntavänta på det där beskedet om min behandling får fortsätta eller inte. I allt detta kaos skall jag i morgon träffa min socialsekreterare och någon från LSS då jag blivit berättigad till det nu. Går inte in på själva samtalsämnet i nuläget. Vi får se hur det går i morgon. Jag lever åter igen i ovisshet, åter igen i stress och ångestångestångest och tårar. Dagligen.

Åter igen, upprepande gånger blir man den där marionettdockan. Man kan försöka streta emot, försöka att styra men det är inte själva dockan som faktiskt har kontrollen. Ibland, eller nej, faktiskt ganska ofta blir jag väldigt väldigt väldigt arg och ledsen på detta system. Det känns så orättvist.
Varför varför varför, får inte jag själv bestämma över mig och MITT LIV?

såhär har hela min dag sett ut, praktiskt taget. digestivekex, one tree hill och te.

Att vara vegan med ett ätstört förflutet.

Det bästa valet jag någonsin har gjort är att bli vegan. Däremot har det funnits långa diskussioner och oro från min omgivning. Jag har fått frågor om detta har någonting att göra med en ätstörning, det har funnits frågor som lytt

• "Är det för att du får mer kontroll över ditt matintag?"
• "Är det för att du inte längre "behöver" äta fetter som ost och smör?" 
• "Är det för att det är mycket godis, kakor och onyttigheter du förbjuder dig att äta?"

Dessa diskussioner * Jag har fått höra att jag borde gå tillbaka till att vara vegetarian för att vissa tror att detta är en bantnings-diet. Mig sårar det eftersom det handlar INTE om att jag skall förbjuda mig själv att äta saker och ting! jag vill inte äta något animaliskt alls eftersom jag bryr mig så himla mycket om djuren. Dessutom finns det vegansk skräpmat också för den delen haha och visst jag måste tänka på mycket för att inte få näringsbrister, men det behöver även köttätare och vegetarianer göra, jag behöver dock tänka lite mer på det nu då jag inte KAN, äta ägg etc, eftersom jag vill MÅ BRA både fysiskt och psykiskt. Jag mår bra av att vara vegan, jag är lycklig över att jag blev det. Att vara vegan är så himla viktigt för mig. Detta får jag konstant förklara för människor (och det får det vara värt) i min omgivning på grund av att det är så många som oroar sig att jag skall få anorexi igen. Hade jag inte lidit av ätstörningar så hade dessa diskussionerna inte varit lika extrema, lika tunga.  

Jag har däremot erfarenheter av anorektiker som har varit tvungna att lämna den veganska livsstilen och det är faktiskt ingenting jag lägger mig i, det har inte med mig att göra, det har med dem att göra och deras akuta behov av extrema näringsbrister.

Den här bilden bjuder jag på, för såhär glad är jag för att jag blev vegan. Back off

psykiatri, självskador och svåra situationer.

De senaste dagarna har jag verkligen pushat på mig själv för att stanna kvar vid min struktur och hålla ihop allt, exakt allt. Jag kan tyvärr inte utveckla detta mer i nuläget, detta såret är för färskt. Men oavsett vad, så har jag inte råd att ge upp nu.

Det kommer alltid att finnas något som dyker upp i livet som man inte vill veta av, som man inte vill gå igenom, men det är ingenting man kan undvika. Det finns mycket man inte kommer få svar på och det finns många bördor man måste leva med i resterande av sitt liv, det kanske aldrig kommer att bli fullt ut bra, men det kan alltid bli bättre om man bara väljer sina strider och hanterar det svåra på rätt sätt. Jag vet hur svårt det är att lära sig att hantera saker och ting på rätt sätt, men det är inte omöjligt. När ångesten tar över mig så använder jag inte mig av rakbladen längre, Vi alla vet att det aldrig är en lösning, oavsett hur stor önskan man har efter det, så är det ju trots allt bara en tillfällig lösning, en lösning som dessutom bara ger en mer ångest. Det är ju trots allt en OND cirkel, inte en god.

Jag har dessutom fått reda på att det går inte att överklaga psykiatrins beslut, utan det skall ske en överklagan till socialen så de skall ta beslutet om full betalning. Jises, det här driver mig till vansinne. Jag känner mig så maktlös för jag har ingen aning om vart jag befinner mig om en månad, kommer jag vara kvar eller kommer jag att vara någon annanstans? Jag kämpar satan för att inte tänka för mycket på detta, jag kan ju som sagt inte göra något mer än att skriva brevet men det är ju sjukt svårt!

Jag känner mig som en marionettdocka, de bara drar och drar i mina trådar, de styr vartenda steg jag tar, vartenda rörelse och oavsett hur mycket jag kämpar emot så fortsätter de att dra och styra över mig.

För ett år sedan och idag.

 

Såhär har min dag sett ut idag, jag har äntligen fått tillbaka fantasin och motivationen till att skriva igen, inte bara dagböcker, utan även mina noveller,  Det är så himla viktigt att aldrig ge upp om de saker man älskar att göra, och om de drömmar man har, speciellt dessutom om man mår dåligt.

Överklagan närmar sig.

Som jag tidigare sagt, valde psykiatrin att sluta betala min plats vilket skall överklagas nu. Innan den tionde skall jag ha skrivit ett brev till socialen och lägga fram punkter om vad orsaken är till att jag skall stanna kvar här. Nu när jag ska framföra allt så har jag verkligen börjat tänka på mina framsteg.

Hade detta skett Sarah för ett år sedan så hade hon antagligen avvikit, sprungit till krogen eller packat sina väskor. Hon hade antagligen dessutom fastnat i sitt självskadebeteende som inte har existerat på månader. Det hade inte skiftat mellan svartvitt, det hade bara varit svart. Nattsvart.

Okej, tankarna och impulserna har slagit mig, men jag har inte agerat efter tankarna. Jag ser inte allt kolsvart, jag kan även faktiskt tro på att jag faktiskt kommer få lov att stanna kvar då jag kämpat som in i helvete för att ta mig dit där jag är idag. För ett år sedan klarade jag inte skolan alls, det gör jag idag, för ett år sedan hetsåt jag varje dag och jag skar mig själv varje gång det dök upp en situation eller en känsla jag inte kunde hantera. Det gör jag inte längre idag. Jag håller kvar min vardagliga struktur, jag pratar, jag andas, jag gör saker jag älskar att göra för att kunna fokusera och jag lägger ner rätt sort av energi på rätt saker och kämpar för att jag skall få stanna. Jag vägrar avvika, jag tänker kämpa tills jag vinner det här, för med hjälp av personalen och min terapeut här så lever jag idag. För jag valde livet, jag valde att släppa in dem i mitt liv för att ge mig livsglädje igen.

Outfit och bilder från igår:Sammanfattning av gårdagen: Besökte min familj, träffade min älskade hund, drack kaffe och när jag kom hem hade jag en fin vän väntandes och vi spelade call of duty tills det var läggdags. Puss!

min älskade älskade älskade Simba. <3

Stoppa ångest-attackerna innan de hinner ifatt dig.

Och eftersom jag valde att inte lyssna på alla dumma tankar som bara leder till nedstämdhet och ångest-attacker så valde jag istället att försöka vila ut ordentligt och jag hade egentid hela gårdagen och hela dagen idag. Jag behövde bara en paus och en chans att få vara ensam, så jag bad alla i personalen att inte komma upp till min lägenhet på några timmar.

För min del, att kunna hantera ångestproblematiken vissa gånger när den gradvis ökar och för att lugnt och sansat försöka stoppa det där som börjar stegra till något katastrofalt, i värsta fall destruktiva händelser, så gör jag helt enkelt det jag vet kan hjälpa mig att vila en stund, jag gör det jag känner att JAG behöver för att kunna andas ut, även om det innebär en paus från omvärlden.
Och igår var det ett one-tree-hill maraton, lite för många digestivekex och alldeles för många koppar te som hjälpte. Det viktigaste av allt för mig, det är att jag vilar, kommer tillbaka till verkligheten, sorterar och försöker att prata ut om allt med någon jag kan lita på, för att inte behöva bära på det själv.

I morgon skall jag till mina föräldrar och fira födelsedagen som var för en vecka sedan, haha och idag har jag shoppat en aning. :-)

hårsmycken, söta vårskor och mobil-plånbok 

och såklart, något prickigt från h&m

Outfit idag:

och jag har äntligen invigt mina älsklingar i år. <3

som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus

En orkeslös vecka, och idag, en fruktansvärd orkeslös dag.Tack gode gud för att jag har två lediga dagar från skolan. Mina dagar har inte sett ut mer än att jag haft One tree hill maraton, druckit määängder av te som vanligt och tänktänkttänkt och övertänkt på så himla mycket och lyckats åter igen förstora små händelser till något katastrofalt. Jag har verkligen känt mig totalt handikappad.

Det här med svartvitt tänkande borde inte få existera. Från att ena sekunden vara superlycklig, motiverad och se allt det goda och ljusglimtar i en situation till att nästa sekund se allt det där negativa, låta det positiva rasera och hata för att låta tankarna spinna iväg och leva sitt eget liv om hur nattsvart allting kan bli.
För att sedan återgå till att se en ljusglimt. Det är så svårt att välja strider ibland när man inte känner sig kapabel till att kunna förstå det som händer runtomkring en.

Men, Idag orkade inte jag lyssna på alla dumma tankar, har haft så många sömnlösa nätter och det är så himla mycket som har lidit utav det här, så. I morse slängde jag mig i hammocken, mjukiskläderna på, startade musik och läste i timmar. Nu kan jag andas igen. Jag har små projekt jag har velat genomföra i månader nu, både med min fotografering, mitt novell-skrivande, kläderna jag sy. Så idag, i morgon och resterande av helgen tänker jag göra allt det där som får mig att må bra. punkt.