vegan-dag

Igår hade jag en superfin dag med personal, vi åkte till Malmö och käkade bästa vegan-thai-maten på Vegegården och åkte sedan vidare till Astrid och aporna, köpte det mesta jag redan testat men även lite till, haha och självfallet var jag tvungen att köpa deras tygpåse hihi.

bääääästa maten 

otestade grejer heheh

trött,trött,trött

Jag har knappt orkat lyfta ett finger de senaste dagen, jag ligger mest på soffan och dricker te, fortsätter att bleka håret, sträck-kollar pretty little liars, solar och sover. På torsdag skall jag antagligen till Astrid och aporna igen så jag hittar nya saker att prova hihi.

Måste tipsa om mitt nya favorit-te som smakar choklad!
ÄLSKAR märket yogitea. Det är lite åt det dyrare hållet men det är sååå värt det.

Pyssel-projektet med stolen jag höll på med kommer upp på bloggen så fort den är klar hihi.
Toppen och kjolen är nya från H&M. Puss

om hur nära det kan vara att falla tillbaka till självskadorna.

Just nu känns allt bara så himla psykiskt påfrestande och jag har haft tankar på att falla ner i det där mörka hålet av rakblad och ångest, för det hade varit så jäkla mycket lättare att tänka på det än att hantera vardagen som känns för jävligt. Den där strategin använde jag mig av sen jag var liten tills 2013, så det är såklart att det är den första tanken. Det kommer säkert hända fler gånger, men varje gång jag står emot, desto svagare blir tankarna om självskadandet. Jag har skrikit, jag har gråtit, jag har varit arg och trott att allt var över de senaste dagarna. Men glädjen kom tillbaka, det var "enbart" mina hjärnspöken och känslor som sa att det inte var så. Hade jag lyssnat på dem, hade jag antagligen inte varit glad idag och följt med på utflykt med behandlingshemmet idag. Jag hade antagligen bara legat i sängen och gråtit. Sedan hade jag fått kämpa mig upp igen, för att inte låta bakslaget utvecklas till ett återfall.
Varje gång jag härdar ut mina självskadande tankar, ser jag fler och fler strategier jag använder mig utav som jag inte tänker på just i känslostormarna, för jag står ju emot. Jag skriver ner strategierna. Jag läser dem, jag använder dem. Och det fungerar för mig. 

För det där med att skada sig själv är en hemsk ond cirkel som kan kännas lätt att förstå sig på i stunden, fast i själva verket blir det så mycket värre så det är lätt att man i slutändan inte förstår varför man skadar sig själv så pass mycket. Självskadandet förvärrar alla problemen, stora som små. Då är det ännu lättare att man fortsätter skada sig och ångesten ökar åter igen, problemen blir fler och allt större och resultatet är bara ett rent helvete, där man inte längre ser sina vänner eller sin familj, och saker som kanske faktiskt är fina i sitt liv. Man glömmer lätt bort sina intressen och allt det där som kan få en att le. Allt man känner är ångest och fanskap och så var det för mig när jag självskadade. 

Självskador är aldrig en lösning på ett problem, det är oftast en strategi som förvärrar dem.

Behandlingshemmet var på stranden idag,
Vi solade och åt glass och det var en bra, fin dag.
 Det hade jag inte känt om jag föll tillbaka.

successivt förberedande för utslussning

Även om det är minst ett år kvar tills jag skall flytta och det är aldrig fel att smått börja förbereda sig, men under tiden skall detta användas i min nuvarande lägenhet på behandlingshemmet wiho! För mig är det ju superviktigt att jag trivs i mitt boende och att jag känner det som en fristad där jag kan slappna av. Så shopping på ekohallen och fina småsaker på Åhléns och finaste vattenkokaren på clas ohlson är vad jag fyndat de senaste dagarna. Kram.

 

supersöta skor för 99 ynka kronor på ekohallen! bäst

 

                         

Och denna skall jag fylla med fina, minnesfulla foton. <3

Det händer mig fortfarande..

Förändringar och framtid, saker jag inte kan förutse och det skrämmer ihjäl mig. Det kan fortfarande komma panikångest-attacker då jag tappar kontrollen över min kropp och hjärtat slår på tok för hårt och andningen avtar. Skillnaden idag och för mer än ett år sedan är att jag härdar ut och kan hantera det utan vassa föremål. Jag kan fortfarande ligga vaken om nätterna och ställa mig frågan om alla kamper är värda det, och om jag kommer att kunna må så bra jag önskar när jag inte längre bor på ett behandlingshem, när jag skall lämna mitt förflutna bakom mig. Och ibland, i stunder så känns det hopplöst.

• Kommer jag klara av att stänga en dörr för att öppna en annan?
• Kommer jag klara mig ute i livet utan att insjukna i anorexi eller bulimin igen?
• Kommer jag klara av att fortsätta att vara självskadefri?

Det känns ibland som att rädslan äter upp mig, att jag hamnar i träsket av för många funderingar och för många katastroftankar att jag glömmer bort det som faktiskt kan vara positivt. Och jag vet att det är normalt, och jag vet att det är okej att vara rädd, för det är nytt, och nytt är skrämmande.

nedstämd

I helgen har jag fått exakt noll saker gjorda. Jag har legat på soffan och inte rört en fena. Har bara inte orkat, har bara inte fått fram ett enda ord när personalen frågat hur jag egentligen mår. I morgon kommer min terapeut tillbaka från semestern (tack gode gud) och i morgon hoppas jag på ett möte för att få en bättre struktur på min vardag och få svar på alla frågor som snurrar i mitt huvud. Just nu har det blivit allt vanligare att jag ligger i sängen och gråter av utmattning. Jag behöver aktiviteter och komma utanför väggarna, jag behöver förhindra, hantera. I morgon skall jag göra upp en plan för hela veckan så jag varje dag har något att vakna upp till. Jag delar med mig mer av det inom kort, hoppas ni alla har haft en fin helg, kära ni.

En fin, solig, tankfylld fredag.

Idag har jag träffat en saknad vän till mig jag inte sett på superduper länge. Vi kollade på världens bästa film Frozen och åt vegan-sushi på Sumo sushi i Kristianstad. Nu tänker jag spendera kvällen på soffan framför rader av filmer!

För övrigt tycker jag detta är ett himla bra citat, det snurrar i mitt huvud ibland.

Gångerna när jag känner för att dra täcket över huvudet och gångerna jag inte låter mig själv göra det jag älskar för jag känner att allt är skit, gör mig ju bara blind för det fina i mitt liv. Därför fortsätter jag läsa detta citatet, för att påminna mig själv om att det finns ljus i de mörkaste stunderna, även om jag inte alltid kan se dem.

Hur veganism räddade/räddar mig från ätstörningar

Att vara vegan gör mig lycklig. Det gör mig lyckligare än att tänka på vilka kalorier jag stoppar i mig. Känslan av att veta att jag aldrig skadar ett enda djur när jag äter är den finaste känslan jag vet.

Gångerna när jag led och led och led av anorexin eller bulimin, då skulle det inte finnas någon näring alls, då handlade allt om att inte äta, att välja bort, att vara självdestruktiv. Hade jag blivit vegan då hade jag nog använt det i ett syfte som en ursäkt för att undvika saker och ting.
Idag gör jag på egen hand upp kostplaner, för att få variationer, jag testar nya recept, Jag har lärt mig och har insett hur superviktigt det är att få i mig all näring som behövs för att kroppen skall må bra! Och jag intresserar mig väldigt mycket av nya recept etc som jag aldrig hade vågat testa förut. Är det grädde i någon gryta, så fine! Då skaffar jag vegan-grädde tex. 

Dessutom, är man svårt sjuk i en ätstörning är det väldigt VANLIGT att man inte får lov att vara vegan. Och det driver mig också, att bevisa för alla andra som jag bevisat för mig själv att jag klarar det! Att veganism inte kommer leda till en diagnos eftersom att vara vegan är inte en diet överhuvudtaget. 

Jag kan aldrig lova att jag totalt är tillfrisknad från ätstörningar, jag kan aldrig lova att det inte finns några tankar kvar som kan dyka upp ibland. Jag måste fortfarande passa mig för mycket. Att inte snöa in sig på storlekar, väga sig konstant eller att börja räkna kalorier ÖVERHUVUDTAGET. Det viktigaste av det viktigaste är att inte lyssna på ätstörda tankar när något jobbigt händer i ens liv. När det gäller ätstörningar krävs ytterst lite för att bli sjuk igen om man inte kämpar emot. 

Astrid och aporna

Det häääääär köpte jag igår på Astrid och aporna, mums! 

Vegankorv, veganbiff, veganfiskpinnar och strimlad veganskinka

Vegansalami, vegantonfisk, tre sorter av tofu (har testat mandel - sesam och den var SUPERGOD)

back on track - veganism - psykisk ohälsa, fixafixafixa

Allt det där som skulle göras har varit det som pressat mig in i det sista. Jag har åter igen bevisat att dra täcket över huvudet förvärrar saker och ting och jag har åter igen fått kämpa emot och ska nu ge mig upp igen. Efter tårar, skrik, tårar, skrik, glädje och ångest så har allt varit en enda stor röra, en röra jag förvärrat på grund av att jag vägrat tackla verkligheten. Nu ska jag dra igång igen.

Jag håller på att skriva,skriva,skriva och skriva, för jag ska hjälpa till som volontär med att skriva i en organisation, som jag inte uttrycker här och nu, men som är i full rulle. Jag har så mycket jag vill förmedla och hjälpa till med, svar från den andra organisationen blir efter semesterperioderna och åh då är det dags för att hjälpa till att göra nytta! *glädje

Idag har jag varit på Astrid och Aporna för första gången och köpt hem en massa veganmat, mums! I morgon kommer jag skriva ett inlägg om hur veganism räddade och fortfarande räddar mig ifrån min ätstörning.

Annars har livet på behandlingshemmet rullat på som vanligt.

Varit med älskade Milla i Åhus <3

Fått orange-t hår, (det skall bli blont)

                       

Världens godaste glass (med start på haha) den försvann på tok för fort.

Hope is a declaration of what is possible.

Mina drömmar kommer aldrig att krossas.

Jag har inte varit världens bästa på att ta hand om mig själv på den senare tiden. Det har varit så mycket jag har skjutits upp på som jag inte vill skjuta upp på. Jag vet att jag är den enda som kan bryta den där trötta, lata känslan av att inte orka och ett undvikande beteende är aldrig en bra lösning. Och det sårar mig mer än någonsin när jag skjuter upp på det som är viktigt för mig och den onda cirkeln måste avbrytas.

Det är så lätt att glömma ibland, det som gör mig lycklig ibland, och att det kan vara svårt att få det gjort. Mina sömnrutiner har förfallit och jag sover inte som jag skall, kommer inte upp på morgnarna och allt är bara rent ut sagt för tufft. Det är okej att ha dessa perioder men det svåra är att ta sig ur det. Det är där jag måste använda mina strategier för att få tillbaka kämpar-glöden. Jag vet att jag måste förändra, jag vet att jag inte kan ha det såhär och jag vet att jag måste ge mig ut i livet och fullfölja mina arbeten, för det är det jag drömmer om, men jag kan inte undvika att låta mig själv må dåligt ibland, för det är okej att ha tuffa perioder, det kommer man stöta på hela livet.

Just nu gör det bara ont i hela själen och jag har sömnlösa nätter med ångestpåslag och undvikande beteende gentemot aktiviteter på behandlingshemmet, för jag väljer bort allt för att dra täcket över huvudet. Och det är inte bra. Jag ska börja dra igång allt jag älskar. Jag ska inte glömma bort mina drömmar, och jag har inte råd med att stöta bort personalen just nu, jag måste tänka på vad som är bäst för mig och ta steget att välja släppa min gard när jag egentligen vill hålla den uppe för jag måste prioritera min hälsa. Tack Sarah, för att du fortfarande har hopp kvar för dig själv eftersom allt du lärt dig genom åren är att varje kamp mot en bättre framtid är värd det.

Denna fina klänning fick jag av bästa B och skalet av bästa A

It takes courage to stand alone.

Vårdplaneringar, behandlingshem och saknat tonårsliv.

Efter några intensiva konversationer med socialsekreteraren och LSS-stödet så sprang jag därifrån. Jag valde att lämna mötet innan det tog slut, jag tyckte det kändes bättre att prioritera bort ett möte som bara hade blivit pannkaka.

Jag har varit så utbränd och utmattad så det finns inte. Jag tänker mycket på vad som kan hända, vad som har varit och vad som kommer att hända nu i min vårdplan. Enligt socialen skall det göras en ny planering istället för den till Maj 2015 eftersom psykiatrin har slutat betala. Det är bara det att vi måste överklaga (vilket jag hade blockerat för det tog på tok för mycket energi av mig.). Jag ska iaf ställa mig i kö för en LSS-lägenhet, där jag skall bo helt själv, MEN där jag kommer ha stöd på det vis jag behöver och är nödvändigt för mig.
Målet är att jag ska bli totalt självständig, och det vill jag, och det längtar jag efter. 

Och, På den senare tiden har jag tänkt på tok för mycket om hur isolerad jag känner mig efter att ha flyttats fram och tillbaka sedan 2011. Jag har tappat kunskapen om hur lätt det är för mig att skaffa vänner, jag har blivit mer nervös när jag är ute ensam, det känns konstigt om jag är ifrån behandlingshemmet för länge. Och jag är så himla ledsen över allt det fina i mitt liv jag har lagt undan.  Jag vill tillbaka till verkligheten på riktigt, och må bra där. Krävs det tid, så får det ta tid. Jag bor hellre här "för länge" än att flytta och inte bearbetat allt och faller. och kraschlandar.

Jag längtar tills dagen jag får lov att leva som en normal ungdom i min ålder. Och jag längtar efter så mycket mer, så mycket som inte fungerar under tiden på ett behandlingshem. Men jag är på väg, successivt. Jag har nu två volontärarbeten att göra, som inte är påbörjade än och det känns så himla himla bra eftersom de har inte ett dugg med behandlingshemmet att göra. Och jag vill tillbaka till skolan och plugga.

Patience is looking at the thorn and seeing the rose.

Vegan-restaurang i Liseberg och irritationer om alla vardagliga måsten.

Jag är totalt utmattad efter Liseberg, har legat på soffan exakt heeela dagen och i morgon skall jag upp lite extra tidigt för ett oanmält möte med socialsekreteraren och åh jag blir så nervös och jag blir samtidigt så irriterad. Ibland känns det som att de förväntar sig att jag alltid skall ha tid för dem, vilket jag absolut inte har *suck Dessutom känns det inte som sommarlov just nu för mig. Jag måste ändå upp vid vissa tider, äta vid vissa tider, får inte ha pyjamas efter nio, måste vara hemma halv tio på kvällen senast, måste ha telefonen med sig om man går ut, måste ringa och fråga om man får lov att vara hemma hos sin vän längre än den bestämda halv-tio regeln, men på helgen halv elva, måste planera övernattningar, måste göra si, måste göra så, måste hålla struktur måstemåstemåste! JAG ÄR TRÖTT PÅ MÅSTEN! 

 

MEN, FÖR ÖVRIGT! VI hade det så bra uppe i Liseberg!:

Det var en stor lycka på Liseberg att hitta en restaurang som är HELT vegansk! Med en stor buffé! The green room och maten där var fantastiskt god! Creds till hela restaurangen som dessutom var fruktansvärt mysig! Man blir förvånad av att gå in på ett ställe där man kan äta exakt ALLT utan att behöva fråga, när man är så van vid att egentligen ha ETT alternativ max och gå runt och fråga om innehållsförteckningar!

Svar om opålitlig uppdatering på bloggen!

Jag har haft så mycket att tänka på, har haft fullt upp med tankar känslor och massvis av skrivande för att sortera ut saker och ting. Jag kommer uppdatera mer om veckan och planer! Bloggen lever ännu! Nu sitter jag i bilen på väg upp till Liseberg med min underbara Camilla och hela behandlingshemmet! 

Jag kommer att uppdatera om intervjun och jag har inlägg om psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar som skall upp på bloggen inom kort så håll utkik!

Nu ska jag fortsätta med Mein kampf som jag skjutit upp på så länge, surpla kaffe och krypa in i min mysiga filt och lyssna på hög musik. Puss på er. 

En otålig, sprallig Sarah!

Såhär har jag sett ut under dagen på stan med överdrivet prickiga kläder och panda-skal när jag vandrat omkring och bollat massvis med mig själv och mina tankar.

Jag väntar svar på så mycket, jag är på gång med praktik och jag har så mycket annat fint på gång att göra redan att snart kommer spricka av glädje. Åh jag ska dela dela när jag har klartecken och allt det där. Jag ska på min första intervju på torsdag för ett volontärarbete däremot som är helt spikat nu! Och det känns så himla himla bra och vackert så det kan inte bli bättre. Och jag är så himla nervös men framförallt, lycklig inför detta! 

2012 vägrade jag lämna behandlingshemmets väggar för världen utanför verkade så skrämmande och där ville jag inte vistas. Skrämmande tycker jag fortfarande men med små små steg ger jag mig in i livet igen, för en vacker dag vill jag också hitta min plats och min mening med livet. 

Det är så VÄRT att STÅ EMOT rakbladen.

Efter en natt med tankar, ångest och en falsk längtan efter självskador har idag blivit min vändning. Jag har egentligen haft massvis att uppdatera på bloggen, (som kommer nu inom kort!!) men som har förfallit nu när det har varit turbulent i min vardag. Och, som jag delat med tidigare så har jag fått igång projekt och ska på intervju på torsdag! åhåhåhåhåh är så himla lycklig. Och inom kort har jag förhoppningsvis en praktik-plats OCKSÅ! Tänk att det faktiskt kan vara så att man kan bli glad igen, även om man inte självskadar. För det blev jag, idag är jag glad och jag rörde inte ett enda rakblad i min hemska natt. 

Hade jag valt att självskada i natt så hade jag mått lika dåligt idag, det hade blivit en stor hemsk ond cirkel och då hade jag inte skrattat idag, jag hade inte gått i kortärmat idag på grund av värmen och jag hade verkligen inte kunnat göra det som gör mig lycklig om jag hade valt självskadan. FRIFRIFRI! Så ikväll, fram med boken, jag ska skriva ner allt det lyckliga i mitt liv idag och läsa det nästa gång jag får de tankarna och åter igen påminna mig själv om att ångesten kan gå över UTAN destruktivitet.

Jag idag:

Ny-shoppat åh:

Och jag är min egen räddning

Jag har fått stå ut de plågsammaste månaderna på länge och längtan efter rakbladen har varit så starka, så himla starka. Jag har känslomässigt nått botten igen av svarta, svidande, hjärtskärande känslor. Rakbladen har "bara" funnits i tankarna men de har varit fruktansvärt många lockande ångestladdade känslor efter dem. Och efter varje tanke säger jag till mig själv att tankarna är okej, och att det är starkt att jag enbart låter dem vara tankar.

Två viktiga människor har slutat jobba på behandlingshemmet, den ena var tuffare än den andra då det är en hel smärtsam historia inblandad och mitt i detta fick jag säga adjö till en avliden vän. Och förvirrade Sarah har fått mer klarhet i allt det kaotiska. Bara jag kan rädda mig sjäv. Så har det egentligen alltid varit men ibland är det så djävulskt tufft att leva i det eftersom jag har alltid levt i en bubbla av att bli fångad när jag faller. Det är plågsamt att det ska krävas dessa händelser för att jag ska inse ännu mer, att jag måste tänka om, tänka på att det är jag som är min egen räddning, speciellt nu när dessa saker händer.

Och det känner jag är viktigt att tänka på och det är så bra att jag lärt mig efter att blivit lämnad så många gånger i mitt liv på olika sätt och vis, vissa gånger på grund av mig och mitt mående och vissa gånger har det inte ens haft med mig att göra. Det var kaotiskt att leva med att jag konstant anklagade mig själv så fort någon försvann ur mitt liv gångerna det inte var mitt fel, men då hade jag inte lärt mig ännu att det väsentliga är att jag håller fast kvar vid min starka sida av att kämpa. Men det är läskigt att inse att man måste vara stark för sin EGEN skull. Det är alldeles för viktigt att komma ihåg att ens eget liv är det viktigaste. Jag behöver höja mina ord, inte min röst. Alltid. Och jag får aldrig glömma det.

Och det underlättar att alltid ha Marilyn manson vid min sida.

Tofu-gryta

Jag har verkligen dille på tofu just nu, så jag letade runt efter ett recept på en gryta men som jag freestylade lite med och lyckades få till det :D

Det blir cirkus 4 portioner

2 tredjedelar av kung markatta marinerad tofu

Oatly havredryck 250 cl

2 msk sambal olek

1 msk ketchup

1/2 msk dijonsenap 

Paprika (bestäm själv hur mkt)

Champinjoner (bestäm själv hur mkt)

1 Rödlök

1 tomat

2-3 msk kikärtsmjöl (beroende på hur "fast" du vill ha grytan)

Olivolja

Paprikapulver, salt, peppar

Fräs rödlök och svamp med olivolja, tillsätt paprika, tomat, tofu tills det blir en fin yta. Tillsätt havremjölk, sambal olek, ketchup och dijonsenap, rör ihop, lägg till  kikärtsmjölet och kryddor, rör om, låt puttra på svag värme och voilà!

ett fotsteg ifrån ätstörningar

Jag hatar idag. Jag hatar att personalen var uppe hos mig flertal gånger i morse och tjatade och tjatade om att jag var tvungen att gå upp när jag verkligen inte inte inte ville, och de tjatade om att hålla matrutiner och inte glömma bort morgonmedicinen. För att överleva dagen behöver jag de där stämningsstabiliserande och det där pillret som ska minska ångest och sorg. Jag brukar dra jämförelsen med medicinerna att de är lika viktiga för mig som insulinet är för en diabetiker. Men idag är jag gnällig, ledsen och arg över att jag behöver ta mediciner trots att jag inte har några fysiska problem.

Och jag är arg för att få konstanta påpekande och dubbelkollande om jag verkligen har fikat klockan tre eller inte. Och jag är arg för att frukost inte är okej när jag vaknar vid lunchen för det är tydligen inte lika näringsrikt, trots att det är äckligt att äta lunch när jag är nyvaken. Bara för det ätstörda förflutna. Allt för att se till att jag håller en struktur för att inte hamna i ett ätstört träsk.

Jag är ledsen för att jag inte kan slänga min våg, trots att jag inte vill ha den egentligen, och trots att jag inte ställer mig på den. men ibland gör jag tom det och jag skäms. Jag är arg eftersom det krävs bara ett steg för att bli beroende av siffrorna igen. Jag är ledsen för att jag ibland saknar den ätstörda kontrollen för jag vill inte tänka så, jag vill inte förlora mig själv och jag vill inte vara ätstörd. Jag vill inte. Jag är bara så himla arg och ledsen idag. På alla. Men mest, på mig själv.

  

All despair is followed by hope.