jag är så himla rädd för att leva

Idag har jag haft både nationellt prov i skolan och möte med socialen och LSS.
Jag som hade så många självskadande tankar på grund av stressen, jag som bara ville strunta i allt och sovasovasova för det nationella provet i skolan orsakade mer prestationsångest än vanligt eftersom det var muntligt idag, och man satt i grupp, och det sociala är så skrämmande för mig, men vettni?
- Jag gick dit. Jag gjorde mitt bästa, trots att jag var rädd, Känslor är okej, tankar är okej, det handlar ju om hur man hanterar dem,
Och jag är så glad att jag kämpar eftersom jag har inte rört rakbladen sedan april 2013. Inga såriga armar, inga knall-lila ärr.

Jag var så himla rädd och nervös på mötet med socialsekreteraren och kvinnan från LSS. Det är så himla svårt att prata om vad jag vill göra i framtiden, de måste ju prata om den med mig men jag är rädd. Framtiden skrämmer mig, livet utanför behandlingshemmet skrämmer mig, det är ju så himla tryggt här och verkligheten ser helt annorlunda ut.
Jag minns inte hur livet ser ut i det sociala, umgås med klasskompisar efter skolan, lära känna nya människor. Mina sociala förmågor har försämrats något så fruktansvärt sen 2011, den dag jag blev inlagd inom slutenvården. Jag har ju levt i sjukdomar, sjukhuskorridorer, olika avdelningar och bara med människor som mår dåligt. Jag har levt med personal runtomkring mig 24/7, det sociala livet har jag varit totalt isolerad ifrån och jag har bokstavligt talat varit inlåst i en lång period innan behandlingshemmet.
Hur ska jag klara mig själv ute i samhället, hur ska jag överleva i det här systemet? Det är så nytt.
Jag är rädd. Men det är okej. 

Detta timglas från Harry potter fick jag av min fina vän B igår, graverat med
"I mark the hours, every one. Nor have i yet outrun the sun. My use and value unto you are ganged by what you have to do."