Jag har fått stå ut de plågsammaste månaderna på länge och längtan efter rakbladen har varit så starka, så himla starka. Jag har känslomässigt nått botten igen av svarta, svidande, hjärtskärande känslor. Rakbladen har "bara" funnits i tankarna men de har varit fruktansvärt många lockande ångestladdade känslor efter dem. Och efter varje tanke säger jag till mig själv att tankarna är okej, och att det är starkt att jag enbart låter dem vara tankar.
Två viktiga människor har slutat jobba på behandlingshemmet, den ena var tuffare än den andra då det är en hel smärtsam historia inblandad och mitt i detta fick jag säga adjö till en avliden vän. Och förvirrade Sarah har fått mer klarhet i allt det kaotiska. Bara jag kan rädda mig sjäv. Så har det egentligen alltid varit men ibland är det så djävulskt tufft att leva i det eftersom jag har alltid levt i en bubbla av att bli fångad när jag faller. Det är plågsamt att det ska krävas dessa händelser för att jag ska inse ännu mer, att jag måste tänka om, tänka på att det är jag som är min egen räddning, speciellt nu när dessa saker händer.
Och det känner jag är viktigt att tänka på och det är så bra att jag lärt mig efter att blivit lämnad så många gånger i mitt liv på olika sätt och vis, vissa gånger på grund av mig och mitt mående och vissa gånger har det inte ens haft med mig att göra. Det var kaotiskt att leva med att jag konstant anklagade mig själv så fort någon försvann ur mitt liv gångerna det inte var mitt fel, men då hade jag inte lärt mig ännu att det väsentliga är att jag håller fast kvar vid min starka sida av att kämpa. Men det är läskigt att inse att man måste vara stark för sin EGEN skull. Det är alldeles för viktigt att komma ihåg att ens eget liv är det viktigaste. Jag behöver höja mina ord, inte min röst. Alltid. Och jag får aldrig glömma det.
Och det underlättar att alltid ha Marilyn manson vid min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar