Hur veganism räddade/räddar mig från ätstörningar

Att vara vegan gör mig lycklig. Det gör mig lyckligare än att tänka på vilka kalorier jag stoppar i mig. Känslan av att veta att jag aldrig skadar ett enda djur när jag äter är den finaste känslan jag vet.

Gångerna när jag led och led och led av anorexin eller bulimin, då skulle det inte finnas någon näring alls, då handlade allt om att inte äta, att välja bort, att vara självdestruktiv. Hade jag blivit vegan då hade jag nog använt det i ett syfte som en ursäkt för att undvika saker och ting.
Idag gör jag på egen hand upp kostplaner, för att få variationer, jag testar nya recept, Jag har lärt mig och har insett hur superviktigt det är att få i mig all näring som behövs för att kroppen skall må bra! Och jag intresserar mig väldigt mycket av nya recept etc som jag aldrig hade vågat testa förut. Är det grädde i någon gryta, så fine! Då skaffar jag vegan-grädde tex. 

Dessutom, är man svårt sjuk i en ätstörning är det väldigt VANLIGT att man inte får lov att vara vegan. Och det driver mig också, att bevisa för alla andra som jag bevisat för mig själv att jag klarar det! Att veganism inte kommer leda till en diagnos eftersom att vara vegan är inte en diet överhuvudtaget. 

Jag kan aldrig lova att jag totalt är tillfrisknad från ätstörningar, jag kan aldrig lova att det inte finns några tankar kvar som kan dyka upp ibland. Jag måste fortfarande passa mig för mycket. Att inte snöa in sig på storlekar, väga sig konstant eller att börja räkna kalorier ÖVERHUVUDTAGET. Det viktigaste av det viktigaste är att inte lyssna på ätstörda tankar när något jobbigt händer i ens liv. När det gäller ätstörningar krävs ytterst lite för att bli sjuk igen om man inte kämpar emot.