Vårdplaneringar, behandlingshem och saknat tonårsliv.

Efter några intensiva konversationer med socialsekreteraren och LSS-stödet så sprang jag därifrån. Jag valde att lämna mötet innan det tog slut, jag tyckte det kändes bättre att prioritera bort ett möte som bara hade blivit pannkaka.

Jag har varit så utbränd och utmattad så det finns inte. Jag tänker mycket på vad som kan hända, vad som har varit och vad som kommer att hända nu i min vårdplan. Enligt socialen skall det göras en ny planering istället för den till Maj 2015 eftersom psykiatrin har slutat betala. Det är bara det att vi måste överklaga (vilket jag hade blockerat för det tog på tok för mycket energi av mig.). Jag ska iaf ställa mig i kö för en LSS-lägenhet, där jag skall bo helt själv, MEN där jag kommer ha stöd på det vis jag behöver och är nödvändigt för mig.
Målet är att jag ska bli totalt självständig, och det vill jag, och det längtar jag efter. 

Och, På den senare tiden har jag tänkt på tok för mycket om hur isolerad jag känner mig efter att ha flyttats fram och tillbaka sedan 2011. Jag har tappat kunskapen om hur lätt det är för mig att skaffa vänner, jag har blivit mer nervös när jag är ute ensam, det känns konstigt om jag är ifrån behandlingshemmet för länge. Och jag är så himla ledsen över allt det fina i mitt liv jag har lagt undan.  Jag vill tillbaka till verkligheten på riktigt, och må bra där. Krävs det tid, så får det ta tid. Jag bor hellre här "för länge" än att flytta och inte bearbetat allt och faller. och kraschlandar.

Jag längtar tills dagen jag får lov att leva som en normal ungdom i min ålder. Och jag längtar efter så mycket mer, så mycket som inte fungerar under tiden på ett behandlingshem. Men jag är på väg, successivt. Jag har nu två volontärarbeten att göra, som inte är påbörjade än och det känns så himla himla bra eftersom de har inte ett dugg med behandlingshemmet att göra. Och jag vill tillbaka till skolan och plugga.

Patience is looking at the thorn and seeing the rose.