ett fotsteg ifrån ätstörningar

Jag hatar idag. Jag hatar att personalen var uppe hos mig flertal gånger i morse och tjatade och tjatade om att jag var tvungen att gå upp när jag verkligen inte inte inte ville, och de tjatade om att hålla matrutiner och inte glömma bort morgonmedicinen. För att överleva dagen behöver jag de där stämningsstabiliserande och det där pillret som ska minska ångest och sorg. Jag brukar dra jämförelsen med medicinerna att de är lika viktiga för mig som insulinet är för en diabetiker. Men idag är jag gnällig, ledsen och arg över att jag behöver ta mediciner trots att jag inte har några fysiska problem.

Och jag är arg för att få konstanta påpekande och dubbelkollande om jag verkligen har fikat klockan tre eller inte. Och jag är arg för att frukost inte är okej när jag vaknar vid lunchen för det är tydligen inte lika näringsrikt, trots att det är äckligt att äta lunch när jag är nyvaken. Bara för det ätstörda förflutna. Allt för att se till att jag håller en struktur för att inte hamna i ett ätstört träsk.

Jag är ledsen för att jag inte kan slänga min våg, trots att jag inte vill ha den egentligen, och trots att jag inte ställer mig på den. men ibland gör jag tom det och jag skäms. Jag är arg eftersom det krävs bara ett steg för att bli beroende av siffrorna igen. Jag är ledsen för att jag ibland saknar den ätstörda kontrollen för jag vill inte tänka så, jag vill inte förlora mig själv och jag vill inte vara ätstörd. Jag vill inte. Jag är bara så himla arg och ledsen idag. På alla. Men mest, på mig själv.

  

All despair is followed by hope.