Det händer mig fortfarande..

Förändringar och framtid, saker jag inte kan förutse och det skrämmer ihjäl mig. Det kan fortfarande komma panikångest-attacker då jag tappar kontrollen över min kropp och hjärtat slår på tok för hårt och andningen avtar. Skillnaden idag och för mer än ett år sedan är att jag härdar ut och kan hantera det utan vassa föremål. Jag kan fortfarande ligga vaken om nätterna och ställa mig frågan om alla kamper är värda det, och om jag kommer att kunna må så bra jag önskar när jag inte längre bor på ett behandlingshem, när jag skall lämna mitt förflutna bakom mig. Och ibland, i stunder så känns det hopplöst.

• Kommer jag klara av att stänga en dörr för att öppna en annan?
• Kommer jag klara mig ute i livet utan att insjukna i anorexi eller bulimin igen?
• Kommer jag klara av att fortsätta att vara självskadefri?

Det känns ibland som att rädslan äter upp mig, att jag hamnar i träsket av för många funderingar och för många katastroftankar att jag glömmer bort det som faktiskt kan vara positivt. Och jag vet att det är normalt, och jag vet att det är okej att vara rädd, för det är nytt, och nytt är skrämmande.