en vilseledande helg och en jäkla tuff början

Hela helgen har jag levt i en slags ovisshet om verkligheten, jag har levt i känslomässiga bergochdalbanor av okända anledningar och allt har varit okänt helt enkelt.

Idag däremot, fick jag meddelandet av att nästa vecka ska vi successivt (såklart) påbörja att planera angående min framtid, efter, utanför behandlingshemmet. Det är sjukligt skrämmande,

Jag har bott här så länge att när jag bara tänker på att jag faktiskt inte kommer att bo här för evigt skrämmer mig, tanken av att jag ska flytta härifrån försvinner ofta väldigt lätt. Och det är sjukligt hur beroende jag är av att alltid veta att jag alltid får skydd när jag faller så rädslan förstår jag själv, senast jag föll när jag var ensam lades jag in inom slutenvården, men det var dock för tre år sedan och idag har jag lärt mig hantera saker och ting på andra vis, men oavsett vad så är jag inte redo att lämna behandlingshemmet just nu, hur ska jag då veta om jag är redo efter ett år?

Jag leker med tanken rätt ofta och jag har en återkommande mening i mitt huvud "kommer jag få uppleva ett fungerande liv, klara av att ta hand om mig själv och allra längst fram i livet, få ett lyckligt slut?" 

- Helvete vad jag är rädd. Men helvete vad jag längtar.

Jag i lördags: 

Den enda dagen jag orkade göra något, min bästa Camilla fyllde år så jag var ändå tvungen att ge henne massor av pussar och kärlek, oavsett hur jag än mådde. 

Pussar på henne varje dag, massamassa kärlek till min Milla!
- Vad ska jag göra dagen du lämnar Skåne?