det gör så ont ända ner i själen i en rädsla av att falla

Det finns även dagar som gör så ont att jag bara vill skrika, sådana dagar då jag har tankar om att jag vill ge upp igen. Dagar då jag vill ta mig till av mina gamla, hemska strategier med ätstörningar och rakblad, även om de  egentligen inte längre finns kvar. Vissa dagar kommer tårar som känns som samma hemska syra som brände för några år sedan och tankar som känns som de allra vassaste knivar i hela världen. 

Och just de dagarna, är några av de värsta, när jag känner att det vore lättare att självskada och undvika istället för att faktiskt tackla problemen. Just de dagarna blir jag så arg på mig själv för att jag tänker på det viset och för att jag just då i stunden inte tycker det är okej att ens tänka på det.

Men innerst inne vet jag att dessa tankar egentligen är okej, speciellt efter att jag levt i den världen så länge i mitt liv. Vissa dagar när det är tufft måste jag vara mer försiktig än andra för att inte låta tankarna bli verklighet och det är då jag måste komma ihåg det där tänkandet om att det är okej att tänka och känna men fortsätta kämpa för att inte låta mina hjärnspöken bli verkliga. Det gör så ont ända ner i själen i en rädsla av att falla tillbaka till allt det sjuka för jag vet att det finns ingen frisk framtid i ett liv av det sjuka.

Jag tar inte en enda lycklig dag för givet, för jag vet,
 att vartenda lyckliga tillfälle är varje tecken på friskhet