Under många dagar, och framförallt helgen så har jag vandrat omkring likt en osalig ande i vardaglig panik med ångestpåslag. Även om min tillvaro är stabil och att jag har en fungerande vardag jag aldrig haft tidigare så är jag så himla rädd för känslor. Jag är så himla rädd för att dagen jag skrivs ut från behandlingshemmet, att jag kommer falla tillbaka i rakblad och ätstörningar. Den här helgen har varit en sån helg när tankarna och känslorna har svämmat över och tagit över vardagen. Jag kan inte sluta känna klumpen i halsen, svidande tårar och en känsla av att jag snart kommer falla ihop i tusentals bitar. En känsla jag inte ens vet stämmer.
Jag vill inte nå destination lycka eftersom jag vet att den inte existerar. Jag vet att livet alltid kommer att gå upp och ner och att det alltid kommer finnas bekymmer som behövs tacklas och att det kommer komma stunder där jag känner all glädje i världen och bara njuter av livet. Men just nu är jag rädd för allt och det är då jag flyr, och det är då jag inte får fly. Jag vill vara i ett tillstånd där jag känner att jag inte behöver vara rädd varje gång jag mår dåligt för att hamna i ett helvete fyllt av kaos. Jag vill lära mig att veta hur jag ska hantera alla jobbiga situationer och jag vill kunna få känna den där riktiga glädjen när den uppstår och låta den få vara utan stress och oro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar